Nu är det nära! En resa som jag faktiskt inte trodde skulle bli av. Jag har en vana av att fega ur när det kommer till såna här lite mer extrema saker. Men nu är tågbiljetten är bokad och grejer är inköpta, så det finns liksom ingen återvändå nu! Nu jävlar kommer det att hända!
GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN PAPPA!
Världen är verkligen i uppror! Och jag känner att behöver skapa en plattform att sprida ljus, eller framför allt motstånd! Jag hade ju tänkt att min lilla plats här i bloggen skulle handla om mina små historier och vad som händer i mitt liv, och lära mig att skriva. Och så är det väl egentligen. Men har verkligheten krupit...
Här kommer ett långt och politiskt upprop, som i slutändan kommer förklara varför jag kommer dumpa alla amerikanska sociala medier och molnlagring och att ni måste hitta andra sätt att hitta mig!
Efter mitt förra inlägg (Föräldraskap), tog det 4½ dag, och seden valde min far att somna in. Jag skrev ju att han hade hamnat på sjukhuset, och blivit beviljad en plats på ett korttidsboende. Han hann aldrig dit.
Föräldraskap kan handla om hur en förälder är mot ett barn. Det kan också vara hur barn får lov att ta över föräldraskapet från en mamma eller en pappa när de börjar bli gamla, eller sjuka. För mig är det här båda delarna på något sätt.
Idag gav jag mig iväg på utflykt som jag tänkt att göra många gånger då jag har varit här upp i Huså. Att bestiga Åreskutan från norrsidan. Jag har ju en lite form av ticks, och det är att när jag ser en topp så vill jag opp! Jag är så otroligt fascinerad av bergstoppar, men jag vill inte bergsklättra....
Då börjar det bli dags att återigen lämna mitt älskade Sälen efter en vecka här uppe med midsommarfirande, vandring på fjället, lite sol och lite regn. Vi har en dag kvar att njuta av vår utsikt och lugnet och friden som är här uppe.
För 14 år sedan så lyckades jag slå sönder min axel, och för fem veckor sedan kom verkligenheten ikapp. Det slutade med en operation av axeln, där man har fräst bort utgjutningar som kommit från läkningen som har pressats nedåt och stört muskler och senor.
När jag berättar för vänner och kollegor att jag vill vandra Padjelantaleden själv, så får jag varje gång frågan: Varför?