Padjelanta

Jag åkte till Padjelanta för att vara ensam och kanske hitta några svar. Jag fick varken den vandring eller de svar jag hade tänkt mig – men kom hem märkligt lyckligare ändå.

Det här är berättelsen om de dagarna.

Framför allt är det här en dagbok. Jag skrev ner mina tankar efter varje etapp och har i efterhand försökt fylla ut dem lite, för att bättre beskriva dagarna och det jag upplevde. I slutet ska jag försöka sammanfatta mina intryck, upplevelser och tankar om alltihop.

Det är en lång berättelse, så ha tålamod med mig!

Det var en fantastisk och också en för jävlig resa!

Resan

Det var en lååång resa upp till Ritsem, och inte så mycket sömn. Tre timmar i bästa fall skulle jag vilja säga. Resan startade på fredagen kl 16:22 från Eskilstuna, med ett hyfsat långt uppehåll i Uppsala för att vänta in nattåget.

Det var totalt smockfullt på tåget, med många nationaliteter, men framför allt tyskar och fransoser. Genomgående var det väldigt mycket icke-svenskar på Padjelanta.

Jag har sett hur det ser ut vid Abisko då typ 90 % av alla människor lämnar tåget och det blir ett lämmeltåg av människor som rör sig upp mot Kungsleden. Varför alla vill gå av där och vandra vet jag inte, men jag antar lite fördomsfullt att eftersom det är den mest kända av våra fjällleder så är det "grejen att göra" bland svenskar.

Då blir jag lite extra glad och väldigt nöjd över att jag valde, tack vare min vän Niklas, att dra mig bort från alla människor och bege mig till Padjelanta. Niklas är en av personerna som grundade Eskilstuna Trail Klubb, och han har gjort många löpturer och vandringar i norra Sverige. Ett av hans favoritmål har alltid varit Padjelanta, och jag har blivit väldigt inspirerad av hans berättelser om den här landsänden.

Här var det väldigt mycket färre människor som vandrade. Jag mötte folk med ojämna mellanrum, men jag fick också den ensamma friheten som jag sökte mig till.

På tal om många nationaliteter: i min sovvagn var vi två svenskar, två tyskar och en belgare.

En av tyskarna på tåget var Dennis, en riktigt trevlig kille i 30-årsåldern som hade sängen mittemot mig. Vi pratade en hel del, och det visade sig att han skulle starta från Kvikkjokk, d.v.s. mitt slutmål. Det kändes som att vi klickade lite faktiskt.

Då det var så mycket folk på tåget blev det inte så mycket mat. Det var dubbla köer till bistron och maten tog slut. Men jag lyckades sno åt mig en liten polarklämma och en liten flaska vin som jag satt och njöt av i en timme.

Efter det blev det en liten samling i hytten med alla. Vi satt och pratade en stund innan det var dags för sängen. Fan, jag tycker det är så himla roligt att ramla ihop med en massa okända människor av olika nationalitet och bara sitta och prata, att inse att folk från Tyskland eller Belgien faktiskt inte är så olika en själv.

Vaknade av alarmet klockan 05:00 då jag hade tågbyte i Boden klockan 05:42! Så vi var ett hundratal personer som klev av i ett väldigt regnigt Boden i väntan på tåget som skulle ta mig till Gällivare. Regnet kom bokstavligen sidledes! Självklart var det tåget 25 minuter försenat och utan bistro, så frukost var ju inte att tänka på tyvärr.

Väl framme i Gällivare hade jag en timme att slå ihjäl innan bussen till Ritsem anlände. Det var hyfsat väder, men jag stod i kön till muggen mestadels av tiden. Jag lyckades dock få till lite soltid.

Bussen till Ritsem dök upp till slut, och resan dit var speciell. Det är ju en väg som förmodligen slits rätt mycket på vintern, så det var en skumpig och skakig resa med ett stopp någonstans på vägen där jag lyckades trycka i mig en halv baguette på vår 20-minuterspaus. FRUKOST!

Men resan efter stoppet var den bästa på den sträckan! Det gick långsamt framåt, men jag hade hela tiden Lapplands drottning Áhkká framför mig! Ett bergsmassiv med Sveriges 9:e högsta topp (2015 m.ö.h.), som jag hade planerat att bestiga men som jag i ett svagt ögonblick lovade Carina att låta bli.

Eftersom det var förseningar på tåget gick resan slag i slag vid nästan varje byte. Det var i och för sig skönt då det inte blev så lång väntan, men det blev tyvärr helt omöjligt att gå på toaletten ordentligt eller hinna köpa något att tugga på.

Dessutom, enligt alla guider och det jag läst på nätet, hade jag en förhoppning om att vi skulle landa på Ritsems fjällstation och att det där skulle finnas både mobilnät, toalett och käk. Men vi blev avsläppta direkt vid M/S Storlule, båten som skulle ta oss över sjön Akkajaure till Änonjálmme där leden startar.

Änonjálmme till Gisuris

Vandringen då? Jag satte min kompass mot stugorna i Gisuris. Till en början låg björkskog, men hela tiden med siktet mot Áhkká, som är ett så otroligt vackert bergsmassiv! Vi var typ 30 personer som gick av M/S Storlule, varav 24 tillhörde en kamratförening för Lapplandsjägarna Kiruna som tydligen gör en fjällvandring varje år. Sedan var vi några lösa, ensamma personer som gick själva. Ganska snabbt spreds vi ut och jag fick börja vandra ensam.

Och det var på en gång en ganska tuff vandring. Jag hade ju packat ryggsäcken för 10 dagar, så det var mycket kläder och mycket mat. Det var direkt ganska fysiskt ansträngande med en tung ryggsäck och rätt kuperad terräng.

När jag såg Áhkká-massivet på riktigt blev jag väldigt glad att jag valde att inte bestiga den 2015 meter höga toppen. Jag insåg dels att vädret inte skulle vara till min fördel, och dels att den här vandringen skulle bli tillräckligt jobbig ändå utan att ta en topptur!

Jag fick mycket äventyr ändå! Bland det första som händer under vandringen mot Gisuris är övergången över älven Vuojatädno, som har otroligt forsande vattenmassor och den längsta hängbron i Padjelanta. Shit, den bron gungade både upp och ner och höger och vänster! Jag hade velat stanna på mitten och ta en bild, men jag fegade faktiskt ur och gick bara rakt över. Det blev lite svindel och tankar på vad som skulle hända om jag trillade ner. Nackdelen med att vandra själv, antar jag…

Efter bron är det typ 11 km till stugorna i Gisuris, så det var ju bara att trampa på. Jag kommer ihåg hur jag tänkte att jag skulle komma in i någon form av zen-mode och gå igenom alla mina vardagstankar, men faktum är att jag hade fullt upp med att hålla koll på naturen och vidderna. Varje minut handlade mest om att fokusera på att orka nästa steg. Det här var sjukt mycket jobbigare än jag haft tänkt mig! Vet inte om det var att inte hade så många tankar, eller så var det jobbigare än jag tänkte mig...

När jag hade ca två kilometer kvar till Gisuris hittade jag en bra lägerplats, slog upp mitt tält och fixade mitt läger. Om jag vetat att första kvällen skulle vara den bästa och finaste kvällen hade jag letat upp mitt antimygg-kit! Nu var det inte skitmycket mygg, men jag var riktigt trött efter att ha rest i 21 timmar och vandrat i hyfsat kuperad mark med rätt tung ryggsäck i nästan fem timmar. Känslan att få krypa ner i sovsäcken efter detta, mitt i vildmarken, var ganska magisk! Jag tänkte att jag skulle ligga och lyssna på ljudbok en stund, men jag tokslocknade och klockan var ca 20:00!

Gisuris till Låddejåhkå

Vaknade en gång på natten och fick justera tältet, vilket tog en kvart. Nästa gång jag vaknade var klockan strax efter sju, vilket betydde att jag sovit minst 10 timmar! Det var nog första gången på 20 år jag sovit så länge!

Vaknade till ljudet av regn som smattrade på tälttaket. Inget ösregn, utan ett stilla höstregn. Det höll inte på så länge, så jag kunde packa ihop och fortsätta en timme senare efter en frukost.

Vandringen kändes rätt lätt i början, vilket var bra då etappen som låg framför mig var den längsta på leden. Den är 24 km lång, och jag hade ju dessutom två km kvar från förra etappen.

Jag kom fram till Gisuris och tog en liten vätskepaus där, men fortsatte ganska snart. Ganska strax efter Gisuris kom regnet. Till en början var det ganska lätt vandring, men ganska snart blev det rejält mycket tuffare! Det lätta regnet blev ganska mycket mer intensivt och det var bara att dyka ner i ryggsäcken för att hitta regnjacka och regnbyxor, för nu började det verkligen komma in från sidan!

Med regnet kommer också våta spänger, vilket naturligtvis ledde till att jag trampade ner med höger fot så pass att höger känga tog in vatten! Det var inte bra. Är det något man inte vill ha under en fjällvandring så är det en blöt känga med mestadels läder, för den är helt omöjlig att torka under vandringen. Det skulle visa sig vara en del av min DNF (Did Not Finish).

Andra dagen var ändå första dagen då jag såg några renar! Först var det en kviga med sin lilla kalv, men ju längre jag gick började jag få se lite fler renfamiljer.

Det var också dagen då kängorna började bråka med mig. Det var nog efter ca 15 km som jag började känna att det gjorde ont i fotsulorna. Vänster knä började också protestera, och då hade jag ändå bara klarat av första etappen och halva andra! Och det var då stigningen började…

Det var inte så att det var extremt många höjdmeter, tror att det var runt 300 höjdmeter, men det var snarare att det var en tre kilometer lång uppförsbacke! Det var skittufft att gå, men jag hade ändå hamnat i en otroligt vacker del av Padjelanta, med sina böljande fält och vackra bergsformationer runt omkring, tillsammans med alla vattendrag som alltid är närvarande i Padjelanta.

Något som också är helt otroligt med Padjelanta är den konstanta närvaron av Sápmi. Det är samevisten och små stugor som är utkastade på bergssluttningarna, samt att det är samerna som driver stugorna vid varje etappslut.

Nu började vandringen bli ganska så jävla jobbig! Jag kunde verkligen känna hur jag började utveckla blåsor under fötterna. Men jag lyckades hitta både en plats i lä och ett litet uppehåll i regnet för att tillaga lite lunch. Precis när jag var klar med lunchen började det regna igen. Jag tänkte att jag kunde fortsätta som jag var, men det tog inte lång stund innan jag fick känna mig besegrad och dra på mig regnbyxorna. Jag fick sedan inte mina byxor att torka under hela tiden efteråt. Satan vad det regnade! Hela dagen! Trots att jag fick avbryta p.g.a. smärta och ett inflammerat knä är jag inte nedstämd, utan fylld av glädje. Vilket härligt äventyr och vilka otroliga upplevelser jag har haft! Det är svårt att sätta ord på dem! Padjelanta var exakt så vackert som jag tänkte mig att det skulle vara. De böljande gröna bergssluttningarna, molnen som täckte bergstopparna, och den konstanta närvaron av vatten hela tiden, stora sjöar, vildsinta forsar, och jockar att vada över.

Själva etappen, med de två extra kilometerna jag hade kvar innan Gisuris, blev som sagt ca 26 km, och den tog mig närmare 11 timmar att genomföra! På slutet var fötterna en mardröm, och sista biten ned mot stugorna var det som att kliva på nålar!

På vägen kom jag ikapp ett sällskap, ett kompisgäng, två äldre damer och en äldre man, där Greta var den som hade dragit igång det hela. Greta är svensk och hon hade fått med sig två kompisar från Tyskland för att hon ville se Padjelanta en sista gång. Greta är nog ca 82 år om jag bedömer utifrån hennes utseende. Jag blev så berörd av hennes historia och berättelsen om hur tufft det var att gå på leden i hennes ålder. Jag lovade henne att jag skulle försöka se till att det fanns tre sängar till henne och hennes sällskap när de väl kom fram till Låddejåhkå!

Resten av vandringen var rätt odramatisk, om än med otroliga vyer. Vyer mot Sarek och vyer mot de norska fjällen. Till skillnad från Padjelanta, som är grönt med runda, lagom höga bergstoppar, såg jag varje gång jag blickade mot Sarek eller de norska bergen bara gråa, hotfulla bergsformationer som för mig inte riktigt inbjöd till vandring. Framför allt Sarek! Jag kommer vilja vandra där någon gång, då det finns en anledning till att det kallas Europas sista vildmark. På håll såg det jävligt tufft ut, som ett ställe där vad som helst kan hända!

Stugvärden hade reserverat tre platser åt mitt gamla sällskap… :)

Väl framme vid stugorna fick jag träffa den nya stugvärden. Hon såg verkligen hur trött jag var, och när hon erbjöd mig en säng i ett delat rum var jag tvungen att ta den! Jag var totalt jätteslut!

Jag blev tilldelad ett rum med en våningssäng där jag fick dela rum med en tysk kille som tydligen var väldigt frusen av sig… Redan från start var det säkert 25 grader i rummet och han låg under täcket med kläderna på. Blyg som jag är, och rädd för att konfrontera folk, gick jag och lade mig. Men vid tre på natten var jag tvungen att fixa till gasolvärmaren och öppna fönstret. Jag tror att det var närmare 35 grader i min överslaf! Jag hade vikt undan täcket och låg bara i kalsongerna, men kände ändå hur svetten rann. När den svala kvällsluften slutligen började omsluta mig kunde jag till slut somna.

Låddejåhkå till Árasluokta

Jag hörde tysken när han började samla ihop sin utrustning för att fortsätta sin vandring, men jag var så där genomtrött att jag inte fick upp ögonen hur mycket jag än försökte. Jag tror att ni vet vad jag menar…

Helt plötsligt var han bara borta och hade påbörjat sin nästa del av vandringen. Det var så jäkla skönt, för då hade jag hela rummet för mig själv, vilket gjorde att jag tog en sovmorgon! Jag låg och halvslumrade till en ljudbok som jag fick starta om flera gånger, då jag uppenbarligen somnade hela tiden och inte visste var i boken jag befann mig…

Jag tog verkligen tid på mig, besökte dasset och fick lite Tigerbalsam av stugvärden då hon var rejält bekymrad över mitt knä. Det balsamet hjälpte mig verkligen på vägen till Árasluokta!

Resan började över Låddejåhkå, ytterligare en vinglig hängbro över en väldigt vildsint fors! Sedan började en sådan där stigning där man tror att man ser toppen, men man är inte riktigt där. Det man trodde var toppen var bara en hägring! För efter det fortsätter det ännu högre upp, tills man har gått i drygt tre timmar! Det här ska vara en halvsvår etapp, jag kan skriva under på svår!

När jag var nästan på toppen av fjället mötte jag George från Israel, som har gett sig tusan på att han ska vandra Nordkalottleden. Den startar i norra Norge, går in i norra Finland, tillbaka till Norge och sedan till Abisko i Sverige. Där följer den Kungsleden och delar av Padjelantaleden för att till slut avsluta i Sulitjelma i Norge. George hade vandrat i 20 dagar när han mötte mig på denna andra etapp av min vandring. Han hade 40 (!) dagar kvar att vandra… Jag vet inte riktigt om jag ska beundra honom eller tycka att han är helt vansinnig! Jag lutar åt det senare… :)

Jag blir ändå så avundsjuk på George här, för i mina tankar finns det inte utrymme att fortsätta. Det gör så jävla ont i fötterna att jag nästan vill gråta för varje steg jag tar! För att inte tala om knät, som klagar i varje uppförsbacke! Jag knäppte av några bilder, men jag kommer inte ihåg vandringen särskilt mycket för att fokuset helt låg på att sätta en fot framför den andra. Måste komma fram till Árasluokta och få en paus.

Jag hörde i lägret vid Låddejåhkå att det kan finnas möjlighet att åka båt till Stáloluokta, som ligger ytterligare 15 km från mitt tänkta nattläger i Árasluokta. Jag tänkte att åka båt är så mycket bättre än att vandra med fötter som knappt tål att röras.

Samtidigt är jag så besviken och ledsen att jag måste tänka så här. Jag har ju sett en 10-dagarsvandring framför mig. Men jag behöver också tänka på kroppen och det faktum att det här verkligen inte är vad jag vill att min vandring ska vara… Ja, jag vet att jag skulle kunna gå med dessa smärtor hela vägen till Kvikkjokk, men jag åkte inte hela vägen hit för att ha ont, utan för att uppleva.

Så jag valde att kontakta stugvärden i Árasluokta och bad honom köra mig till Stáloluokta över sjön Virihávrre. Det är den största sjön i Padjelanta, en av Sveriges största fjällsjöar och även en av de djupaste. I sommar har den aldrig varit varmare än 8 grader! Resan till Stáloluokta tog ca 45 minuter och var ett äventyr i sig självt. Rickard, som körde mig, berättade att den självlysande flytvästen mest var till för att räddningstjänsten ska hitta kroppen, för hamnar man i det vattnet är man snart körd!

Han berättade också lite om området i Padjelanta. Det är sommarvistet för renarna. Här finns det ett överflöd av föda så att de kan kalva och sedan äta upp sig inför vintern. På somrarna får renarna gå lösa, men till hösten samlar man ihop dem för att fösa ner dem mot lägre platser där det finns skog. Dels för att maten finns där då, dels för att snöstormarna i Padjelanta börjar i slutet av oktober, och de stormarna kan vara många och hålla på i upp till 10 dagar!! Så sommaren är lite av en semester för samerna också, då renarna får vandra fritt. Men de jobbar förstås med underhåll av stängsel och sina egna stugor som de använder när de sköter renarna.

I år har det varit bra för renarna då de inte haft någon riktig sommar, utan bara tre sammanhängande dagar med temperaturer över 10 grader. Det har gett en otroligt bra grönska för renarna.

När vi närmade oss Stáloluokta svängde han in till bryggan hos Stenis, som är bokare för Fiskeflyg, och jag bokade in mig på en helikopter som skulle ta mig till Kvikkjokk.

Då jag var med de "inhemska" blev jag kvar där en timme och pratade med dem om hur det är att bo där uppe. Satans intressant! Framför allt då de verkar tycka genuint illa om att bo där, men samtidigt inte kan låta bli att stanna kvar. Det är en känsla som även jag kan känna igen.

Väl i Stáloluokta, som borde vara, vad jag förstått när jag läst om Padjelanta och gått igenom guide-böcker, Lapplandsfjällens motsvarighet till Sandhamn, blev jag otroligt överraskad! Det var så öde! Det satt lite folk i storstugan, men det fanns ingen i receptionen och det kändes som att alla rum var bokade. Och det fanns ingen försäljning av mat eller så. Vilket jag hade upptäckt att andra etappmål hade. Så jag vände om och gick till tältplatsen. Medan jag letade efter en hyfsad plats att slå upp tältet på började det ju naturligtvis regna ganska hårt, och jag fick lite småpanik att få upp tältet. Det var väl inte den snyggaste uppsättningen, men känslan att få krypa ner i sovsäcken och höra regnet mot tältduken var enormt tillfredsställande!

Eftersom det regnade hade jag inte ätit, men det var helt okej! Att krypa ner, omslutas av sovsäcken och lyssna på lite musik var helt grymt!

Stáloluokta till Kvikkjokk

Vaknade runt klockan 8 och hörde ett stilla regn mot tältet. Jag valde att ligga kvar i sovsäcken, även om jag verkligen skulle verkligen behöva gå ut och slå en drill, men trots att det var ett stilla regn var det ganska mycket regn, så jag låg kvar i säcken tills det blev uppehåll. Jag klickade igång en serie jag tankat ner och sen somnade jag om. Vid halv tio vaknade jag, kunde kravla mig ut ur tältet och ta den där efterlängtade drillen! Sedan kröp jag ner i säcken igen och gick inte upp förrän en timme senare.

Men kommer ni ihåg Dennis? Dennis från tåget var där!!!! Så jäkla kul! Han låg en dag före i sitt schema, vilket jag också gjorde eftersom jag tog båten till Stáloluokta. Hade vi inte gjort det så hade vi missat varandra!

Jag hade bokat min plats på helikoptern som skulle avgå vid tvåtiden. Jag hade packat ihop tältet och allt och gick bara och väntade på min resa. Så gick jag in i det allmänna utrymmet, och där sitter Dennis och äter frukost! Sjukt skön känsla!

Jag lämnade min e-post till honom och hoppas att han sparar den och kanske hör av sig. Vi hade så roligt på tågresan upp!

Att flyga helikopter… Jävlar vilken känsla det var! Att se Padjelanta ovanifrån och känna minsta lilla vindpust upp eller ner, eller en kastvind från höger… Så jävla häftigt! Supertrevlig pilot som valde att följa resten av leden, och jag inser idag att jag på något skumt sätt är tacksam för att jag slapp gå den sträckan. Men på sätt och vis har jag ju då faktiskt sett hela leden… :) Det enda smolket i bägaren var att jag lyckats lägga både kamera och telefon i packningen, så jag kunde inte ta några kort från luften.

Väl framme i Kvikkjokk var det ca 1,5 km att gå för att komma till fjällstationen, men eftersom det var plan mark och asfalt gick det ganska OK ändå, trots fötterna. På stationen fick jag vänta till klockan 16 för att se om det fanns några lediga sängplatser, vilket det tack och lov gjorde. Jag fick dela rum med två killar och en tjej från Italien: Nicola, Erica och Davide, ett riktigt stort fan av Iron Maiden!

Hur som helst installerade jag mig och gick för att ta en öl, och blev då inbjuden till mina nya rumskompisars bord. Där satt även Carlos från Spanien.

Det blev en kväll med mycket prat om Sverige, vandringar, öl och musik. Däremellan hann jag smita förbi restaurangen för lite riktig mat, inte frystorkat som bara smakar likadant och känns som gröt. Det blev en helt otroligt god middag bestående av reninnerfilé med stekt potatis och rödvinssås. Pricken över i var verkligen lingonsylten; den var kryddad med någon form av julkrydda och fick en väldigt speciell smak. Det var verkligen som att kliva in i himmelriket! Så otroligt gott! All mat sköljdes ner med två glas Baron de Ley.

Till bords fick jag sällskap av Xiao, en väldigt trevlig tjej från London. Vi satt och pratade genom hela middagen, och det visade sig att hon håller på att avverka hela Kungsleden, runt 50 mil! Hon startade i Hemavan och var nu på väg till Abisko. Hon beräknade att det sammanlagt skulle ta fyra veckor, och hon gör det helt själv. Det är respekt!

Jag är också väldigt tacksam för kontakten med Nicola. Det känns som att vi kommer kunna hålla kontakten framöver.

Kvikkjokk till Jokkmokk

Medan mina rumskamrater mumsade på frukost passade jag på att packa ryggsäcken för avfärd mot Jokkmokk. En resa som även mina rumskamrater + Carlos skulle göra, även om de skulle stanna en dag i Jokkmokk. Det var kul med sällskap!

Ett av stoppen vi gjorde på vägen var i Årrenjarka fjällby. En plats jag hade tänkt bo på om jag hade gått hela leden, och det var verkligen en bedövande vacker plats! Hit måste jag åka tillbaka! Så otroligt vackert och rogivande, och de verkar ha en restaurang jag verkligen vill testa!

Framme i Jokkmokk hittade vi en pizzeria (ja jag vet, dra italienare till en svensk pizzeria kan bara gå fel!). Vi var väl rörande överens om att pizzan hade kunnat vara både bättre och sämre…! Det blev en Capricciosa och en iskall Mariestad. Det var en bra frukost! :) Eftersom de skulle stanna kvar blev det vårt avsked, så vi avslutade med ett stort kramkalas!

Märkligt hur man helt plötsligt och av en slump kan hitta fyra personer som man klickar med direkt! Det är en stark känsla verkligen. Jag vet att jag och Nicola kommer ha fortsatt kontakt, och via den kontakten hoppas jag att jag behåller kontakten med de andra också. Så kul!

När jag satt på bussen mot Umeå och skrev min dagbok för att komma ihåg allt detta, vet jag inte hur många gånger jag blev genuint rörd och väldigt tårögd när jag summerade mina möten och upplevelser med människor och natur. Kanske var det så att jag fick min själsliga detox ändå? Känner mig rörd och tacksam. Tacksam för dessa möten och tacksam för alla peppande meddelanden från Carina, Simon och Christian.

Fan, nu kom det en tår igen!

Summa summarum

Trots att jag fick avbryta p.g.a. smärta och ett inflammerat knä är jag inte nedstämd, utan fylld av glädje. Vilket härligt äventyr och vilka otroliga upplevelser jag har haft! Det är svårt att sätta ord på dem! Padjelanta var exakt så vackert som jag tänkte mig att det skulle vara. De böljande gröna bergssluttningarna, molnen som täckte bergstopparna, och den konstanta närvaron av vatten hela tiden, stora sjöar, vildsinta forsar, och jokkar att vada över.

Är jag avskräckt av upplevelsen av att ha så ont? Absolut inte! Jag kommer göra om det här, men med lite justeringar vad gäller mat, packning och framför allt hur jag lägger upp själva vandringen. Jag har verkligen lärt mig en hel del om att vara utelämnad på ett fjäll utan möjlighet att bara ringa någon och lösa ett problem.

Det är något med den där känslan att vara helt utelämnad med endast en nödsändare, och allt slit man måste lägga ner för att nå sitt slutmål. Att få vara lite primitiv och fajtas med demoner, demoner som bara försöker få en att lägga av. Det finns ingen genväg, ingen taxi att ringa och ingen som kommer och hämtar en bara för att det börjar kännas jobbigt. Man måste helt enkelt fortsätta framåt, steg för steg.

Jag hade en tanke innan jag åkte om att jag skulle få bearbeta alla tankar jag har eller hade. Att jag skulle gå där ensam och fundera på livet och kanske komma fram till en massa kloka saker om mig själv.

Det visade sig att jag kanske inte hade så många tankar som jag trodde!

Och dag två bestod mitt huvud mest av en samling låtar. Kan det ha varit min hjärna som ville få mig att tänka bort smärtan i fötterna? Nej, jag tror faktiskt inte det, för redan när jag började vandra andra dagen hade jag låten "Är det här det är party" i huvudet. Till en början blev det väldigt mycket musik av Korslagda… "En sån här chans får man bara en gång i livet" och flera andra låtar som bara fortsatte snurra runt där inne.

Ja, jag vet inte. Det var säkert en form av meditation. Fast kanske inte den meditation jag hade sett framför mig innan jag åkte. Det var ingen djup tystnad där jag plötsligt fick svar på alla livets stora frågor. Det var snarare min egen form av meditation, tillägnad mig själv. Jag gick, lyssnade på musiken i huvudet och fortsatte framåt.

Och de där låtarna fick mig faktiskt att fortsätta vandra.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den informationen, men det kanske säger en del om mig själv. Hur mycket musiken betyder för mig? Kanske. Eller nej, jag tror faktiskt att jag vet det nu. Musik är en stor del av vem jag är, och den betyder tydligen otroligt mycket för mig. När allt annat skalades bort var den fortfarande där.

Jag fick alltså kanske inte de svar jag trodde att jag letade efter. Men jag fick någonting annat. Musik, känslan av att bara fortsätta mot nästa mål och någon sorts personlig meditation som jag fortfarande inte riktigt kan förklara.

Jag har också upptäckt mycket om mig själv och lärt mig väldigt mycket om att gå i fjällen, kunskaper som jag kommer anamma nästa gång jag vandrar, inte bara i fjällen.

En av de sakerna är att jag idag nog inte är en person som skulle uppskatta tio dagar eller fler ute i fjällen. Jag vill inte gå och skita mitt ute i naturen i tio dagar, utan vill ha ett riktigt dass eller ännu hellre en riktig toalett. Jag älskade också känslan av att komma till Kvikkjokk och få en riktig dusch! Att köra en raggardusch i vatten som i bästa fall når tio grader är inte heller något som står på min bucketlist.

Och ska vi vara ärliga: frystorkad mat är i bästa fall näringsrik! Allt smakar egentligen skit och konsistensen är i bästa fall som havregrynsgröt!

Så skulle någon fråga mig idag: "Ska vi vandra i tio dagar?"

Då blir svaret ett ganska fett nej.

Men det märkliga är att det där inte betyder att jag har fått nog av fjällen. Snarare tvärtom.

För samtidigt fick jag uppleva fem dagar i total tystnad, utan några andra krav än att komma vidare. Jag sitter här hemma nu och saknar den känslan. Att bara vara själv på ett fjäll med en oändlig utsikt och försöka komma fram till hur jag ska fixa nästa dag.

Egentligen var livet där ute mycket enklare. Inte lättare, för vandringen var fan inte lätt, men livet var så mycket enklare.

Jag behövde inte fundera på service på bilen, vattna planteringar eller vad jag skulle äta till middag på torsdag. Jag behövde veta var jag var, vart jag skulle och ungefär hur jag skulle ta mig dit.

Hur tar jag mig vidare idag?

När ska jag äta?

Var ska jag slå upp tältet?

Kommer jag över den där jävla backen?

Det blev mycket mer att leva i nuet, för det fanns egentligen bara det. Nästa steg. Nästa kilometer. Nästa måltid. Nästa natt.

Det var helt enkelt… enkelt!

Fick jag då svar på mina funderingar? Nej, det fick jag inte. Vandringen var för tuff för att jag skulle kunna gå omkring och aktivt bearbeta en massa stora frågeställningar. När fötterna gör ont och knät protesterar är det ganska svårt att samtidigt lösa sitt liv.

Men kanske var det inte heller riktigt det som var poängen.

Vad gjorde den här resan med eller för mig? Sjukt bra fråga! Det är något jag fortfarande får fundera på.

Jag fick i alla fall bekräftat att jag trivs väldigt mycket uppe i fjällen. Jag är verkligen ingen stadsmänniska, utan trivs när jag är ute i naturen för mig själv. Det visste jag väl redan, men här blev det väldigt tydligt.

Samtidigt blev mötena med människor från olika delar av vår värld en av de absolut häftigaste delarna av hela resan.

Ja, jag inser ironin.

Jag åkte till en avkrok för att vara själv och inte interagera med folk, och ändå blev just det, att få träffa människor, bland det bästa med hela resan.

Det var så otroligt häftigt att träffa både äldre och unga människor från olika delar av vår glob. Greta som ville se Padjelanta en sista gång. George som hade gett sig tusan på att vandra Nordkalottleden. Dennis som jag träffade på tåget och sedan helt osannolikt sprang på igen i Stáloluokta. Nicola, Erica, Carlos, Davide och Xiao. Människor jag aldrig hade träffat om jag inte hade åkt.

Och det var något väldigt speciellt med de där mötena. Man träffar en människa mitt ute på ett fjäll i Europas sista vildmark och inser väldigt snabbt att man har någonting gemensamt. Man behöver inte veta särskilt mycket om varandra. Man är där av någon anledning, och det räcker ganska långt.

Det var verkligen inspirerande.

Så hittade jag det jag sökte? Både ja och nej.

Jag har lärt mig mycket om mig själv, men jag kom inte riktigt fram till vad jag vill göra med mig själv. Det är något jag måste fortsätta försöka hitta. Jag fick inget stort svar levererat till mig på en fjälltopp, och jag kom inte hem med någon fantastisk plan för resten av mitt liv.

Men kanske fick jag någonting annat.

Känslan där ute, att bara vara själv och tänka på hur jag skulle ta mig vidare och hur jag skulle ta mig igenom just den här dagen, gjorde någonting med mig. Jag var mycket mer närvarande än jag brukar vara hemma. Det fanns helt enkelt inte särskilt mycket plats för morgondagen eller nästa vecka.

Det fanns bara där och då. Och tydligen mådde jag väldigt bra av det.

Jag inser också nu att jag inte var tillräckligt tränad för den här vandringen. Nästa gång kommer jag vara bättre förberedd, om inte annat för att slippa de där demonerna som hela tiden säger åt en hur tungt allt är.

Jag har också lärt mig att fem dagar nog är ganska lagom för mig.

För jag kommer åka tillbaka till våra nordligaste fjäll och leder. Det råder det ingen tvekan om. Jag mådde så himla bra där, trots smärtan, trots regnet och trots den tunga packningen.

Och nästa gång ska jag försöka göra det lite annorlunda.

En av de största lärdomarna är att inte sätta ett slutdatum på själva vandringen. Det gör bara att man stressar och går längre än kroppen egentligen vill. Jag tror att mitt slutdatum påverkade mig mer än jag förstod medan jag var där. Jag hade ett schema att följa, och varje dag blev därför någonting som skulle klaras av.

Nästa gång får naturen bestämma tempot.

Hemresan får jag boka när jag väl kommit fram. Visst, det kan innebära någon extra dag i tältet, men det är det så värt. Om vädret är skit får jag stanna. Om kroppen säger ifrån får jag ta en kortare dag. Om jag hittar en plats där jag bara vill sätta mig ner och titta ut över fjällen i några timmar, då ska jag kunna göra det utan att känna att jag "tappar tid".

För trots allt det jobbiga har jag fått tillbringa några dagar mitt i Lappland och världsarvet Laponia. Bara det är en upplevelse jag kommer bära med mig länge.

Jag fick inte den vandring jag hade planerat.  Jag fick inte heller alla svar jag trodde att jag skulle hitta. Men jag kom hem märkligt lyckligare ändå.

Och jag kommer tillbaka.

Med mindre packning, bättre förberedelser och utan samma press att hela tiden komma vidare.

Nästa gång vill jag bara vara där och njuta.

Tack för den här gången, Lappland.

Vi kommer ses igen!!