Skutan besegrad!
Idag gav jag mig iväg på utflykt som jag tänkt att göra många gånger då jag har varit här upp i Huså. Att bestiga Åreskutan från norrsidan. Jag har ju en lite form av ticks, och det är att när jag ser en topp så vill jag opp! Jag är så otroligt fascinerad av bergstoppar, men jag vill inte bergsklättra. Vill bara traska upp till toppen, beundra vidderna och lyssna på tystheten.
Vi har varit här i Huså, som ligger på norrsidan av Åreskutan, fem eller sex gånger och varje gång har jag sagt att jag vill göra en topp-tur. Och idag var det äntligen dags!
Jag kom iväg lite för sent egentligen. Av vad jag läst så kunde turen ta runt fem timmar, och sista kabinbanan ner till Åre skulle avgå kl 16. Och jag startade klockan 11! Så jag gav mig av i ett ganska hårt tempo, och det tog ca 25 meter innan jag fick hög puls!
Att vandra upp för Åreskutan, oavsett vilken sida man tar, innebär att det går ganska rakt upp direkt! Det är en ganska brant skuta! När man kollar och läser på om leden (217) så är det en svart led. Ni som kan er alpina åkning vet att svart är det tuffaste! Och jävlar i min låda! De hade inte fel! Det var ingen picknic i parken det här. Det är nog den tuffaste vandring jag varit med om! Både vad gäller ansträngning och "äventyrligt".
Men vi tar det från början. Jag startade från Huså by, och som sagt så hade jag kanske lite för högt tempo. Jag hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta, och jag ville verkligen inte missa kabinbanan. Och det var "lätt" att gå första 4 kilometrarna, då är det som en skogsväg att gå, om än brant! Efter dessa fyra kilometer så blir det en smal stig som kan vara väldigt blöt och lerig och snårig. Vi är fortfarande inom trädgränsen. Fast den här gången var det faktiskt inte så blött, långt ifrån så blött det kan vara. Det var inte förräns efter drygt fem kilometer som jag trampade igenom och blötte foten.
Efter ca 5,5 km så hittade jag en liten sten-knalle där jag kunde ta en fikapaus och vila lite. Kaffe och vatten och en macka. Drack upp allt mitt vatten, men fördelen med att vara på fjället är ju att vatten är inte långt ifrån. Hittade en lite bäck där jag kunde fylla på med friskt fjällvatten! Trots att pulsen gick på rött hela tiden, så när jag stannade upp här så sjönk pulsen direkt! Det är något visst med att sitta själv på, vad vet jag, men typ 700 meters höjd och bara insupa världen. Vad jag inte visste var att här var typ sista gången då jag hade den här fria sikten med vidderna och lugnet.
När jag vände blicken uppåt igen såg jag hur molnen drog in över leden. Ju längre upp jag kom desto tjockare blev dimman/molnen. När jag närmade mig sju kilometers vandring, och uppe på drygt 1000 meters höjd, det var då jag fick börja stanna vid varje ledpinne för att försöka hitta nästa! Ibland var nästa ledpinne 10 meter bort och jag såg den inte! Vissa gånger fick jag stanna upp och vänta på att vinden förde undan lite av tjockan, andra gånger försökte jag hitta vart folk hade gått tidigare och chansa på att jag gick åt rätt riktning! Det var inte utan att jag ibland kände mig lite orolig. I normala fall om man inte hittar en ledanvisning så kan jag ju ändå se var typ Huså ligger, så jag skulle kunna orientera mig. Men nu när jag tittade mig runt var det bara vitt! Dessutom började leden bli extremt utmanande! Vi pratar om regelrätt klättring, och vissa passager var en halvmeter bred med risk för ett fall på ett tiotal meter om man man halkar!
Som sagt, det var lite obehagligt ibland, men på ett sätt så fick det mig att känna mig alldeles levande! Jag var trött som fasen! Jag hade hållt på och vandrat och klättrat i drygt två timmar, och det var lätt att snubbla eller vingla till. Samtidigt så fanns det egentligen ingen möjlighet att vända om, det var bara att fortsätta, trots att temperaturen sjönk och vinden och dimman tilltog. Och trots att berget blev både blötare och halare.
Till slut, efter en ganska avancerad klättring dök det upp två skyltar! Den ena pekade upp och sa "Till Åreskutans topp", och den andra sa "Kabinbana"! Här var faktiskt valet enkelt. Upp till toppen såg ännu mer avancerad ut, och jag var nu rätt rejält trött och hade nått vad som skulle bli min högsta punkt 1389 meter över havet! Jag tänkte för mig själv att det är för riskabelt, så jag tar kabinbanan. Men det var inte heller helt enkelt. Återigen, det fanns inte en chans att se någon led! Jag visste bara att jag skulle gå höger! Så jag chansade igen, och efter ett tag så hörde jag röster! Alltså, inte röster i mitt huvud, utan två personer som pratade... :) Nu blåste det så mycket att jag var inte säker på vilket håll jag hörde rösterna, men det räckte för att jag skulle hitta nästa ledpinne! Efter det så kom markeringarna oftare och jag kunde vägen ner till kabinbanan. Men fortfarande var det så mycket dimma/moln så jag såg fan inte huset för kabinen förrän jag var 15 meter ifrån!
Trött och frusen kunde jag komma in i lite värme då det fanns ett litet fik där, med WIFI! Så jag kunde ringa till Carina så hon fick komma och hämta mig ner i Årebyn.
Två bilder från kabinen... Den första tog jag direkt när resan ner började, den bilden är INTE fejk eller skämt, så såg det ut...
Det blev en jäkla resa måste jag säga. Jag är väldigt glad att jag gjorde den, och jag gjorde den bra utan att få panik! Tur att jag varit med om fjällturer med dimma och skit innan! På sätt och vis var det bra att det var rätt keff väder, hade det varit som igår hade det blivit olidigt varmt! Idag var det kanske lite onödigt kallt. Men vilket äventyr och vad jag lärde mig och utmanade mig! Det var riktigt häftigt! Nästa gång ska det inte vara sista dagen på semestern, det hade varit så otroligt skönt att få ta en riktigt varm bastu och ett par bira direkt efter, nu blev det ett en extremt lång och varm ducsh, och sen börja städa stuga! :)
Men ett otroligt bra slut på en otroligt härlig semester i Jämtland. Sträckan blev 9,5 kilometer och 988 höjdmeter som jag gjorde på 2 timmar och 44 minuter! Riktigt bra långpass! Sug på den! :)