Idag skulle du ha fyllt 82 år

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN PAPPA!

Det är så mycket jag skulle ha velat prata med dig om. Om vårt förhållande, hur det var när jag var liten. Jag hade velat veta hur det var när du växte upp! Hur var min farfar och farmor uppe i Nordnorge? Hur var din syster när ni växte upp? Vad gjorde ni när ni växte upp?

Men du var precis som min mor, väldigt förtegen om hur det var där i början på 70-talet. Varför gick det snett mellan dig och mamma? Varför jag fick vara så lite hos dig? Hur var ditt och min morfar och mormors förhållande?

Jag har i efterhand fått höra att du inte alltid fick lov att hämta mig. Att morsan och styvfar alltid lyckades hålla mig upptagen, men också att det var en av flera anledningar till att vi inte sågs så ofta. Jag är uppväxt med att du bara fick dåliga recensioner av mina morföräldrar (som jag avgudade och fortfarande gör), och min mor och styvfar. Men det var aldrig någon som berättade varför.

Det var förmodligen inte hela sanningen. Men jag förstår att det är inte lätt att hålla kontakten när du flyttade till Nyköping och Tromsö. Men det hade kunnat gå. Vill man så går det säger alltid Carina, och har inte fel i det här fallet.

Det hade varit fint att få sitta och prata med dig om det. Höra din syn på allt som hände. Eller bara få höra från dig varför vi inte sågs så mycket som åtminstone jag hade velat. 

Jag trodde verkligen att vi skulle få den chansen! Jag fixade en lägenhet åt dig här i Eskilstuna. Det var som att du skulle flytta hem (även om ditt verkliga hem var Nordnorge). Jag har ju bara bott inom Torshälla, så för mig var det som att du skulle flytta hem. Jag såg fram emot flera vinkvällar på din nya balkong, i kvällssolen. Kvällar då jag kunde fråga dig hur det var på den tiden. Kvällar då jag kunde fråga dig om framtiden i Eskilstuna. Kvällar då vi kunde fortsätta ha den här kontakten som vi ändå byggde upp!

Jag tror att du också hade velat haft den chansen. Du blev lite mera personlig sista åren, och jag tror att du ville få berätta din del av historien. Nu kommer det aldrig hända tyvärr.

Nu får jag sitta här hemma, och kan fortfarande vara lite bitter. Ja, jag är fortfarande arg på dig och mamma för hur ni "tog hand" om mig när jag var liten. Men det är som det är. Mamma dog ju precis innan lockdown av Covid, så de frågor jag har haft till henne har lite ebbat ut. Eller det har det ju inte. Jag har fortfarande samma frågor till henne, men där har jag accepterat att jag inte kan ställa dem längre. Jag hade framför allt velat fråga henne om ert förhållande! Hur ni träffades, vad som hände mellan er och mina morföräldrar som gjorde att ni flyttade till Norge ett tag. Framför allt vill jag veta varför ni skilde er. Jag antar att jag får försöka locka din syster till att berätta, eller min morbror, det är de som är kvar...

Men du försvann så nyligen. Det är bara fem månader sedan jag tog farväl av dig på sjukhuset! Det kändes konstigt! Det såg ut som dig, skalet som låg där. Det som låg där var du, men ändå inte. An empty vessel tror jag de säger på engelska. Och så var det. Det var skalet, eller kanske skulpturen av dig. 

Det var inte den bästa dagen att åka till sjukhuset själv kan jag säga. 

Det är fortfarande så nyligen att jag hämtade dig på Arlanda och körde dig till din nya lägenhet. Eller när vi åkte och handlade för första gången i Eskilstuna. Eller köpte en radio så du skulle ha lite sällskap i lägenheten innan vi hittade en TV.

Det är fortfarande så nyligen som du vandrade över regnbågen till andra sidan att jag fortfarande blir extremt påmind om dig varje dag!

Det värsta är att varje gång jag lagar mat, vilket är varje dag faktiskt, så blir jag automatiskt påmind om dig då jag har din jävla grillkrydda kvar (jag fattar inte varför du köpte just den???)! Den dyker upp i vår kryddlåda varje gång jag lagar mat!! Men jag använder den då och då i grytor jag lagar. Det är en bra kryddning!

Men sen! Det här är ju bara självförvållat vad gäller skadebeteende... Jag har fortfarande kvar din allra sista vinflaska! Den som jag köpte till dig första gången jag kom och hälsade på efter att jag hade kört dig till din nya lägenhet.

Den är bara uppdrucken till hälften, och innehållet är fortfarande kvar hos mig! Jag har satt en stor lapp på den flaskan som säger "RÖR EJ!". Jag har den på mitt skrivbord där jag sitter och jobbar varje vardag. Och varje helgdag sitter jag ju framför datorn och ser den. Den är på något sätt mitt sista fysiska minne av dig!

Det känns så konstigt. Jag trodde ju att jag skulle få minst tio år till med dig. Samtidigt så var jag så trött på dig när jag väl fick in dig i lägenheten!

Jag hade jobbat i sju månader på att fixa lägenheten åt dig. Åkte på sjukt många visningar innan vi fick den lägenheten som var helt fantastiskt bra! Och att möblera den... Du trodde på allvar att du kunde flytta från Spanien där du bott i nästan 30 år, och komma till Eskilstuna med två resväskor! Fy fan så jag slet med att hitta möbler åt dig! Men jag lyckades faktiskt möblera hela lägenheten! Allt från säng till porslin!

Jag tror att du ville uttrycka hur glad du var över det arbetet jag lagt ner. Nu var inte du en man som vågade uttrycka känslor (tack för det arvet... :) ) och det underlättade verkligen inte av att du i stort sett hade tappat det mesta av talet så klart.

Jag vet att du älskade mig! Du hade tyvärr lite svårt att visa det under många, många år! Men samtidig, varje gång vi sågs så var det så tydligt att vi var far och son! Och jag vet att du var stolt över mig!

Livet blir sannerligen sällan som man tänker sig! Jag är dock väldigt glad att du hann komma hem, och att du hann träffa din syster en sista gång! Hon som faktiskt åkte från Harstad (ovanför Lofoten) bara för att få träffa dig!

Det är lite konstigt att jag känner mig så ambivalent inför dig. Du har alltid varit en hjälte för mig! Man bytte efternamn på mig när jag var tre år eller så, då de trodde att jag skulle bli mobbad för mitt norska efternamn. Men jag kommer också ihåg att när jag gick på låg- och mellanstadiet, försökte få mina klasskamrater att byta efternamn på mig. Till "Fauskevåg"! Det gick så där kan jag väl erkänna.

Du var (och kommer alltid att vara) en hjälte för mig! Tyvärr har jag också varit så ledsen och besviken på dig. Alla födelsedagar du missade. Eller som när jag satt och gick igenom gamla papper och hittade vykort från dig. Vykort från halva världen. Resor som vi borde gjort tillsammans!

Samtidigt så gjorde vi en del resor tillsammans! Jag kommer speciellt ihåg tre resor. Den första var när du ringde mig en dag och undrade om jag gjorde något särskilt. Det här var ju när jag var myndig och inte under kontroll av någon annan så klart. - Du frågade: Du, jag tänkte åka till Oslo nu, vill du hänga med?

Självklart! sa jag. Sagt och gjort, vi drog till Oslo över dagen. Du fixade en business. Jag fick käka lunch i Oslo. Och hänga med min farsa under 10-15 timmar ish. OCH åka en häftig bil! Du hade alltid fina bilar! Där gav du mig ett minne för livet pappa!

Den andra resan som är ett sådant starkt minne, är när jag och Carina tog tåget upp till dig och farfar och stannade en vecka. Sen åkte vi med non-stop från Harstad till Torshälla i en mini-lastbil! Resen tog ju säkert runt 24 timmar i både mörker och midnattssol! Och jag minns när du släppte av oss i Torshälla, och glatt vinkande och fortsatte din resa till Södertälje! Tror att bilden ovan kan vara tagen vid samma vecka faktiskt!

Den tredje resan jag håller djupt kär är ju den enda gången jag fick hälsa på dig, bonusmor och Marthin i Tromsö! Jag var 15 eller 16 år. Jag har flera minnen från den resan, men de två starkaste är när jag fick vara med dig på jobbet! Dels skulle jag tvätta "bruktebilar"... Innan jag som liten svensktalande förstod att det var BEGAGNADE BILAR vi pratade om... Herre jösses! 

Det andra minnet jag har från den resan var när vi var på flygplatsen i Tromsö. Jag kommer inte ihåg vad vi sa till varandra, men jag kommer ihåg känslan när jag gick ombord på planet. Jag hade spenderat två veckor hos dig. Det var första gången på tre eller fyra år som vi sågs, och när jag gick på planet så förstod jag att det skulle dröja ytterligare ett par år tills vi skulle ses igen. När jag satte mig i stolen på planet så grät jag lite. Dels för att jag var så glad över att jag hade fått tillbringa två veckor med dig och min lillebror och Inger, men också för att jag visste att det skulle dröja länge till nästa gång.

Grattis på födelsedagen pappa! <3

Jag önskar att vi hade kunnat firat den tillsammans! Vi var på rätt väg i våra liv tillsammans trots allt! Trots allt jag har beskrivit här så hade vi verkligen en fin kontakt de sista 20 åren och jag önskar att du och jag hade haft lite mer tid att utforska varandra tillsammans.

Hoppas att du har det bra nu och ingen smärta och att demensen är ett minne blott!  "pun intended"!

Saknar dig!

Jag har tidigare skrivit om Föräldrarskap här:
https://pepstraktelser.webnode.se/l/foraldrarskap/

Och en uppföljning här när pappa dog: https://pepstraktelser.webnode.se/l/foraldrarskap-en-uppfoljning/