Frihet (smärtan) i en Mosh Pit

Alltså, har ni någonsin upplevt den totala friheten att vara på den dödsmetalkonsert? Den där känslan när man får vara helt sig själv, utan att bry sig om ifall man är konstig och där alla runt omkring sig är i samma känsla. Där vi är ett i musiken, och där man bara kan ge sig hän i sig själv? Där man kan helt glömma sig själv och alla funderingar och problem man har. Den känslan på en konsert där folk klänger på dig, och du tycker att det är, inte bara är OK, utan perfekt!?

Om svaret är nej, vad väntar du på?

Livet för mig kan ofta vara lite trassligt och bökigt. Tycker att jag inte alltid kan styra vad som händer, eller vilka känslor som kommer över en. Nu har jag haft en relativt bökig period i mitt liv, där det  har hänt mycket inom min familj som har har varit mycket jobb, och mycket känslor, där jag ibland har svårt att somna för att det är så många tankar som ränner runt i huvudet. Det blir svårt att koppla av helt enkelt. Jag vet inte om det är kroppen eller knoppen som behöver en rast. För det är både hela kroppen och knoppen som stressar runt!

Ett sätt att komma runt det hela skulle kunna vara att sticka ut och springa en mil eller två, men just nu är inte mina knän med mig så jag kan springa, så jag måste ju hitta ett annat sätt att få utlopp för mina restless legg och restless head...

Då kan jag ibland se fram emot en fet jävla mosh pit! Där det ibland kan kosta brutna revben eller stukade fötter och efteråt så är man ändå så himla lycklig över att man var där!

Vad är då en mosh pit? Se och lär:

Senast jag hamnade i en mosh, ja då det slutade med faktiskt med ett knäckt revben! Men fy fasen vilken energiboost det var! Även om varje hundpromenad var ett helvete efter det! 

Jag har ett par hårda konserter att se fram emot... Båda i november faktiskt. Och det ska bli så jävla härligt rent utsagt! Jag ser fram emot en konsert med Electric Callboy och en konsert med mina favoriter Orbit Culture!

Som jag skrev i början, den totala friheten att ge sig hän i musik, och för en stund glömma alla måsten! Livet är bara då och nu, vi alla som är där på konserten är där av samma anledning! Morgondages räkningar, kundmöten, sophämtning.... Det är så bortglömt just då!

Det är så många människor som fortfarande ser hårdrockare som något farligt, än i dag! Som lever i Sivert Öholm-land än idag!

Men faktum är att alla vi "hårdrockare" är där av samma anledning, och vi ser ingen skillnad på pojke, tjej, gay, handikappad, kristen, muslim. Alla är välkomna i vår gemenskap! Vi headbangar tillsammans, vi lever och gråter tillsammans! 

Jag känner mig oftast utanför i de flesta sammanhang, oavsett om det är på stora familjefester eller när vi gör något på jobbet, men när jag hamnar på konsert då känner jag mig hemma. Där hittar jag pappor och mammor som är där med sina små. Eller personer i min ålder som förmodligen är där av samma anledning som jag är, musiken och gemenskapen! Jag hittar kids och en del störda människor, men vi samlas av samma anledning!

Visste du att hårdrocksfestivaler är de snällaste och minst brottsutsatta festivalerna? Och det faktum att hårdrockare är faktiskt de mjukaste och finaste av människor? Om jag känner mig utanför i ett sällskap, men hittar en person med en hårdrocks-tisha så dröjer det inte länge förrän vi samtalar!

Jag älskar att vara en del av den gemenskapen! Vi är alla tatuerade, och med mer eller mindre bra frisyrer! Eller personer med portföljer (ja, jag har sett dem!) . Men vi tar varandras axlar och hoppar och studsar tillsammans. 

Därför blir känslan av en mosh-pit så mycket mer! Ja, det kan kosta i personliga skador! Men det är känslan av gemenskap som är otrolig.

Det spelar ingen roll att jag bröt ett revben på senaste Orbit Culture - konserten, eller att jag nästan bröt foten på en spelning med Machine Head på Fryshuset! 

När jag vaknade upp på hotellet dagen efter Machine Head konserten, så åkte jag inte till min kund som jag hade tänkt, utan jag fick stödja mig på min bror och hoppa på ett ben ner till Centralen i Stockholm för att ta tåget hem, och att sedan ta taxi till Akuten i Eskilstuna och kolla att inget var brutet i foten! Och jag kände mig så nöjd efter det!

Som sagt, det kan kosta! Det kan göra ont! Men att göra det tillsammans med ett hundratal/tusental andra där ingen är generad inför andra och bara gör det som faller en in, det är som sagt en väldigt stor frihetskänsla, som är svår att slå.

Så när folk och vänner inte förstår min musiksmak och ingen vill lyssna på den, så vänder jag mig till min gemenskap där vi tar hand om varandra.

Den enda känslan jag känner som kan motsvara denna är den totala friheten jag får när jag kommer upp till fjällen, och i kontrast får en total tystnad i stället. 

Det är två helt motsatta upplevelser, som inte nödvändigtvis krockar med varandra! Det finns i dödsmetallen också en form av tystnad, mentalt. Men, i jämförelse så handlar det inte om gemenskap, utan att få lyssna på sig själv. Vilket är en helt annan berättelse.