Frågan är varför

När jag berättar för vänner och kollegor att jag vill vandra Padjelantaleden själv, så får jag varje gång frågan: Varför?

Jag tror att det handlar om samma känsla som när jag vill segla på Atlanten, eller för all del, vandra på Sörmlandsleden för mig själv (som faktiskt inte har hänt så många gånger som man kan tro). Det är känslan att vara själv, av att hantera sig själv. Kanske också att besvara frågor, eller ställa frågor till sig själv, och på så sätt hitta sig själv. Men framför allt att utmana sig själv! Det kan vara att som i detta fall att vandra i cirka tio dagar alldeles själv, i ett område som inte har någon mobiltäckning med en packning på ryggen som kommer vara allt annat än jag upplevt tidigare.

Det kan också vara att stå öga mot öga med rädslan som kan uppkomma i mörkret i en riktig vildmark. Det lär en också väldigt mycket om en själv. Jag vet ju hur det kan vara. Jag har ju upplevt det! Det är bara dra mig till minnes den allra första gången som jag gjorde en ensamvandring på Sörmlandsleden. Sträckan var från Hälleforsnäs till Svalboviken, en sträcka på 12 km i april med begynnande vårväder medans jag vandrade. Det var mestadels sol, och temperaturen låg runt 12 grader, tillräckligt för att jag skulle tänka att jag hade tagit på mig för mycket kläder. 

Jag hade siktat in mig på ett vindskydd ungefär åtta kilometer från starten, och det var en dag då det hade snöat under natten ,och under hela min vandring så gick jag i någon annas fotspår, och naturligtvis så gick dessa fotspår hela vägen till vindskyddet. Där tog de slut och jag hittade en pappa och hans son som redan hade slagit läger i vindskyddet. Det var ju fint på alla möjliga sätt, med pappan som tog med sig sin son ut på en vandring och sova i ett vindskydd, men jag svor inom mig då det var MITT vindskydd jag skulle sova i.

Den vandringen var lite samma känsla inom mig som jag har när jag tänker på att vandra hela Padjelantaleden. Ensam med bara tystnaden. Jag ville vara ensam, men det följ ju platt! Det fanns ju bara en sak att göra och det var att glatt vandra vidare. Det tog ytterligare ett par kilometer, men sen hittade jag en liten äng med goda möjligheter att slå upp tältet.

För att göra en lång historia lite kortare så kröp jag in i tältet, och jag hade med mig min vinter-sovsäck, den som klarar minusgrader ner till minus 18. Ute var det ca -4 grader och ju längre jag låg i den där sovsäcken, desto varmare blev jag! Till slut så hade jag strippat av mig alla kläder utom kalsongerna. Någon måtta får det vara! Jag ligger INTE naken i sovsäcken!

Döm av min förvåning, OCH SKRÄCK! när jag strax efter klockan ett på natten vaknar jag av högljutt morrande strax utanför tältet! Jag tokfrös! Där ligger jag i en sovsäck, nästan naken och minus fyra grader ute, och nånting som låter som helvetets hundar morrar utanför! Mina val var ju väldigt begränsade. Antingen tar jag min lilla kniv och tar fighten, eller så får jag rusa ut i mina kalsonger och försöka hitta ett träd att klättra upp i innan odjuret hinner i kapp, och sen sitta där i trädet tills morgonen bryter ut.

Än idag vet jag inte vilket djur det var, men jag gissar att det var ett vildsvin. Som ni märker så gick det bra, jag sitter här idag och skriver. :)

Men det var en renande känsla, och inte en känsla som begränsar mig. Tvärtom så tror jag at den stärker mig in för mitt äventyr denna sommar!

För att återgå till starten av mitt inlägg så tänker jag på att sova själv i vildmarken med bara ett tält som skydd i en del av Sverige som inte har mobiltäckning och internet och vara helt utelämnad, att det kan vara nyttigt. Koppla bort från allt. Slippa nyheter. Slippa tvånget att scrolla igenom FB-flödet, eller spela det här meningslösa spelet jag har på telefonen.

Att helt enkelt sätta sig på en sten eller stubbe och bara titta ut över världen och det är helt tyst och faktiskt befriat från människor. Kanske, med lite tur, sitta stilla på en sten och titta ut över en liten fjällsjö, med fjällen som omger en själv, och få turen att se en flock med vargar som springer mot nya mål, eller en björn som går och skrotar! Stora flockar av renar har ju också sin charm, även om jag redan stött på dessa och tro mig, de är inte så smarta! Men väldigt vackra och fascinerande att titta på om man som jag kommer från en väldigt sydlig del av landet.

Sedan kan man inte bortse från det faktum att det kan bli problem på vägen. Planen är ju att vandra i början av september, i en miljö som ligger VÄLDIGT långt norrut, längs fjällkedjan. Det finns ju risken att vädret ändrar sig otroligt snabbt. Eller så ramlar jag och stukar en fot när jag är på väg att gå nedför en topp som jag har bestigit. Då kan jag känna mig lite utelämnad måste jag säga. 

Så, känner jag en viss tvekan och lite oro? Absolut! Innan jag har bokat tåg och bussbiljetter så kommer jag hela tiden ifrågasätta det här äventyret. När jag väl bokat resan, då finns det ingen återvändo och jag måste planera och stålsätta mig. Då får det bära eller brista!

En del av oron är ju att jag måste konfroteras med mina tankar. Fast det ger också en extra boost för att göra det här. Det är ju det jag vill, lära känna mig själv på ett bra sätt, och under två veckor (som det tar med resa t.o.r.) fokusera på saker som, vart tar vädret vägen? Kan jag verkligen passera här? Går det att bestiga det här berget?

Jag ser fram emot att få möte hösten på resan! Antingen på min väg uppåt och norrut på min resa, då jag tänker att bladen på träden gulnar och blir mer rödaktiga för varje mil vi rör oss. Eller, att kanske kunna se skiftningar i färger på fjällen när jag gör min vandring. Eller så blir det kanske tvärtom, ju längre söderut jag kommer när jag är på väg hem, desto grönare blir det när jag redan fått uppleva ett färgsprakande fjällmassiv.

Det här är verkligen något jag vill! Jag har t.o.m. avbokat en fetstor konferens med mitt företag i Norge för det här. Jag gör det av två anledningar. Dels för att jag gjort den konferensen tidigare, och så kul var det inte, det mest tröttsamhet efter en lång resa. Dels för att det här känns viktigare! 

Jag kommer naturligtvis att dokumentera hela min vandring i text och i bilder.

Så nu startar min träning, att bära tungt i 10 dagar. Önska mig lycka till!