Föräldrarskap - en uppföljning
Efter mitt förra inlägg (Föräldraskap), tog det 4½ dag, och seden valde min far att somna in. Jag skrev ju att han hade hamnat på sjukhuset, och blivit beviljad en plats på ett korttidsboende. Han hann aldrig dit.
Under vistelsen på sjukhuset så vägrade han äta och dricka eller bli undersökt. Det blev ju inte bättre av att han inte längre kunde meddela sig - han hade tappat talet helt, och det gick inte att höra vad han sa. Det var helt omöjligt, det var bara mummel och osammanhängande, och jag såg ju hans frustration när jag inte förstod vad han sa. Men trots all frustration och försök att göra sig förstådd, och trots mina ansträngningar, så var det helt jävla omöjligt.
Jag var med om samma sak med mamma och hennes Alzheimers. När man bokstavligt ser att orden jag ger till henne, att de inte förstårs. Det gör så ont att inte kunna kommunicera. Det gör ännu mera ont att veta att jag måste åka dit nästa dag igen och genomlida samma sak igen.
Det svåraste i efterhand är ju att jag såg hur glad han blev när jag kom och besökte honom! Och sedan kunde vi inte prata med varandra. Han förstod inte vad jag sa, jag förstod inte vad han sa.
Så här i efterhand så tror jag, och efter att ha pratat med människor som kände honom, att hade fått nog. Han var klar med allt, och han orkade inte längre kämpa mot cancern i hans kropp, och den galopperande demensen. Och han var trött på att människor i hans närhet inte förstod vad han sa.
Jag blev märkligt berörd av hans bortgång. På ett sätt som jag inte hade förväntat mig eftersom jag har haft svårt komma ihåg de bra stunder vi haft. De blev helt enkelt överskuggade av de mera infekterade tankar jag haft. Så som det kan bli om man ältar saker, och dessutom kommer från en uppväxt där man, i båda mina familjer jag växt upp i, inte har tyckt att "prata om saker" är en bra sak.
Jag tror att Viktor Leksell beskriver min uppväxt på ett ganska korrekt sätt:
Visa dem hur stark du ärLåt dem aldrig se dig fälla tårarDet är så jag växte uppVar bara en man och ta detAllting är okej om någon frågarDet är så det vart för mig
Min pappa var ingen bra pappa. Det har säkert framkommit, men om jag ska vara ärlig så var han aldrig en dålig far när han faktiskt var närvarande. De gånger jag var var fjärde vecka hos honom, eller när jag blev lite äldre, och jag faktiskt fick spendera tid med honom, då var han en riktigt bra pappa, och gjorde mycket för mig. Köpte kläder, glass, gjorde roliga saker. Eller oväntade saker, som när han en dag ringde och frågade: "Vad gör du idag?", och det slutade med att vi drog en dagsresa till Oslo!
Sen ska jag låta det vara osagt om det var han som ville att jag skulle komma och hälsa på i Strängnäs/Nyköping/Tromsö. Det kan ha varit min mor som tvingade på mig på honom. Eller om det kanske var min bonusmor. Det är också en sak jag tyvärr inte kan fråga mina föräldrar om längre.
Men när jag var där, då var det bra! Det var tiden där emellan som var problemet.
Han var en person som levde här och nu - in the moment så att säga. Och att saker skulle vara roligt i detta moment. Jag tror att han levde på samma sätt som han startade sina företag. Det var roligt i början, när det var hårt arbete att få allt funka och gå runt och när företaget var etablerat och gick bra, ja då var det inte så roligt längre, det var bara vardagsrutin.
Men, var jag vardagsrutin?
Jag kommer ihåg en tid då han hade kommit tillbaka från Tromsö (en stad som naturligtvis var helt jävla omöjlig för mig att åka till, den ligger nästan 160 mil norrut!), men nu bodde i en flygel till Tullgarns slott utanför Södertälje. Jag hade fyllt 18 eller 19 och hade körkort och bil, och avståndet var ju bara runt 11 mil, så det startade en ny kontakt med honom. Nu kunde jag ju köra till honom, istället för att bli hämtad.
Jag kommer inte ihåg hur många år han bodde i Tromsö, men det var säkert fyra år. Under dessa fyra år träffades vi en gång. Jag flög till Kiruna, och bytte flyg till typ en jävla Cessna som flög mellan Kiruna och Tromsö. Då var jag 15. Sedan tog det fyra år innan jag såg honom igen. Och denna gång så var det utanför Södertälje.
Då hade jag inte en aning om att han hade flyttat tillbaka till Sverige, det kom som en blixt från klar himmel.
Så här på rak arm har jag tre minnen ifrån Tullgarn som kan förklara en del i alla fall. Två bra minnen och ett riktigt dåligt. Det dåliga är det inte så många som vet om. Jag vågade inte berätta hemma, då mamma och min adoptivfar redan thrash-talkade pappa så mycket redan, och jag ville inte ge dem mera ved att lägga på brasan.
Det första minnet är så klart det minne som är sämst, det som solkar ner min bild av honom, och som jag önskar att jag inte hade upplevt.
Jag och min bror var där och hälsade på. Jag kommer inte ihåg hur gamla vi var, men låt säga att jag var 19, och min bror var 9. Det var vin och glatt, tills det inte var det längre...
Jag blev väckt av pappa, som berättade att polisen var där och skulle hämta honom. Det hade varit "strul" mellan honom och hans dåvarande flickvän. Jag blev då tvungen att ta hand om min bror, och köra hem honom till Strängnäs när vi vaknade.
Jag vet inte vad straffet blev, han berättade aldrig, men jag fick lära mig att det var ganska allmänt känt att farsan och sponken inte lirade så bra ihop.
Det andra minnet jag har, är när Carina och jag var nere och hälsade på, och i Tullgarns andra flygel bodde managern till bandet Europe! Den här kvällen hade managern ett besök av ¨Tre Kronor-skådisen Dan Malmer och hans modell-flickvän, och det blev ett party utan dess like, där Malmer till slut slocknade i farsans solarium!
Det tredje minnet, som kanske inte är "bra" på så sätt, men egentligen lite fint, var att jag och pappa satt i soffan och pratade och telefonen ringer, och det är min moster som ringer och berättar att farfar har gått bort. På samma sätt som pappa gick bort faktiskt, prostatacancer som löpt amok. Pappa visade inga känslor när han berättade att hans pappa just hade dött, men det blev sen en kväll då vi satt och gick igenom fotoalbum där mina farföräldrar var med. Ett sådan tillfälle då två personer faktiskt kan växa lite närmare varandra.
Jag nämnde ju att han blev som en mytomspunnen person. Och så var det, även bland mina vänner, men bara för att de bara visste vad jag berättade. Historier som alltid innehåll snabba och tuffa bilar, stora båtar och exotiska resor. Eller bara det faktum att han kom så långt ifrån oss som Harstad i Norge, det var ju så sjukt långt härifrån så det gick ju inte att föreställa sig dessa fjordar och gigantiska berg som stupar ner i havet, eller de fiskar vi drog upp där!
Det är inte lätt att, för sig själv, förklara kärlek, förakt och längtan till en och samma person. Hur man kan se upp till någon, och samtidigt vara så besviken på densamme och sen försöka reda ut va fan man ska göra med de känslorna!
Dessutom, alla dessa känslor som man får efter att jag har gått på visningar för att ordna en lägenhet, åkt landskapet runt för att hitta gratis möbler till lägenheten som jag fixat, och hämtat honom från Arlanda, och sedan duckat från hans telefonsamtal de sista veckorna innan hans kollaps. När han kanske behövt det som mest och han varit som mest sårbar, och jag har tyckt att det varit som jobbigast att ta emot samtalet och försöka låtsas som att jag förstår vad han mumlar om i telefonen. Vart lägger man dessa känslor?
Jag var på sjukhuset och sa farväl, när de tagit hand om honom, och han låg där och var borta. Det är jag glad att jag gjorde. Jag satt där med en död person, ett skal. Men det var bra att få det avskedet, jag kunde prata med honom och kunde säga att jag förlåter dig, och jag älskar dig. Det behövde sägas.
Han sa aldrig "Jag älskar dig" det till mig, men jag vet att han gjorde det. Även om han började samtalen med: "Det är Torstein", aldrig - Det är pappa!. Men jag vet hur stolt han var när vi var på banken och fixade med nya svenska konton, och jag fick fullmakt för hans konton. "Det här är min son" sa han!
Men jag berättade också att han var en skitstövel!
Men det var min skitstövel...
Så här ett par veckor efter hans bortgång, så trodde jag att jag hade allt under kontroll, men efter att brorsan och jag tömt och städat ut lägenheten så har det infunnit sig en konstig tomhet. Känslor jag inte visste att jag hade.
När jag lagar mat och ska ta fram kryddorna så hittar jag en burk med kyckling och grill-krydda som vi tog från hans lägenhet, och jag får känslan av vem köper kryddor för att sen, några veckor senare, vägra äta? Att köpa kryddor känns ju som man gör om man vill fortsätta leva? Det känns konstigt.
Såg ett klipp ikväll med Stephen Colbert, där han sa, ibland vet man inte vad man älskar förrän man har förlorat det.
På tal om det, den här videon... OK, musiken är inte för alla, men kika på den till slutet. Tror att den visar EXAKT vad jag ville berätta: (Tack Marthin för att du visade den för mig!)