Föräldrarskap

Föräldraskap kan handla om hur en förälder är mot ett barn. Det kan också vara hur barn får lov att ta över föräldraskapet från en mamma eller en pappa när de börjar bli gamla, eller sjuka. För mig är det här båda delarna på något sätt.

Jag kommer från en stökig bakgrund, där mina föräldrar skilde sig i början av 70-talet. En tid där skilsmässor inte var så väldigt vanliga, och jag var den enda i min skola på 60 elever som var ett skilsmässobarn. Det var också en tid där ingen av mina biologiska föräldrar har varit benägna eller duktiga på att förklara vad som faktiskt skedde och varför de skilde sig. 

Jag har från min biologiska far fått en fylle-förklaring till varför deras förhållande tog slut. Om det är sant eller inte, det vet jag inte. Av min mor har jag aldrig fått en förklaring. Inte heller har jag fått något förklarat av min adoptivfar. I och för sig har jag inte frågat, och det är en helt annan historia som inte ryms här. 

Det jag vet är att min äldsta lillebror är fyra år yngre än jag, och jag bodde hos mamma och min blivande adoptivfar när morsan blev gravid med honom. Så antar jag att jag borde vara någonstans mellan två och tre år när mamma och jag flyttade ut dit.

Det enda minnen jag har är minnen av en dröm (?). Eller är det en dröm? Jag vet inte. Jag vet ju inte hur gammal jag var när mamma och pappa skilde sig, men kanske att jag kan ha minnen från att jag var runt två år.

I den drömmen står jag och håller min mors hand på Östra Torget i Torshälla. Hon gråter, jag gråter, och hon försöker desperat få min fars uppmärksamhet. I stället han sätter sig i sin Ford Mustang och burnar runt hela Östra Torget med däcktjut, och försvinner sedan från torget ut i natten.

Om detta är en sanndröm, eller glimtar av ett minne, det vet jag inte, men jag tror att det är kombination. Idag kan jag tyvärr inte fråga min mamma och inte heller fråga min pappa. 

Just det här, att föräldrar, eller i mitt fall också mor och farföräldrar faktiskt väljer att inte att vara öppna med vad som hänt i det förflutna har nog präglat mig väldigt mycket. Det finns så ofantligt mycket jag inte vet om mig själv och varför jag är där jag är just nu. Eller varför jag beter mig som jag gör.

Jag känner att jag i många fall kan vara väldigt anklagande mot framför allt min mor men även farsan så klart, men mamma är ju den som har varit med mig hela tiden. Men från just den tiden då jag var väldigt ung så var hon kanske inte så närvarande som jag kanske hade behövt. Jag visste ju naturligtvis inte det då, men så här i efterhand kan jag känna att jag inte hade den back-up då som jag kanske borde haft från henne.

Jag kan också känna att jag inte är så ledsen som jag borde ha varit när hon dog. Eller, det klart jag var superledsen när hon gick bort, det var som ett stort hål i brösten på mig, men så här i efterhand känner jag inte riktigt den sorg som jag tänker att jag borde ha. Och det tror jag kommer av att hon aldrig riktigt delade med sig av det som har varit, eller varit särskilt delaktig i det som hände i mitt liv, i min uppväxt.

Och här kommer vi in på den andra sidan av vara förälder.  

Mamma drabbades av Alzheimers. Det är en vidrig sjukdom, och den drabbar inte bara den som är sjuk, utan också hela familjen. 

Trots allt jag beskrivit ovan, så är det ju ändå min mor jag pratar om, och när sjukdomen kraschar ner på oss då blir det ju tungt. Och svårt. För självklart så älskade jag ju henne. Jag är ju kommen av henne. Och jag vet ju att hon älskade mig, även om hon aldrig sa det till mig.

Jag minns de stunder då jag var och hälsade på henne på "daghemmet" där hon tillbringade sina dagar innan vi var tvungna att sätta henne på ett hem. Jag minns också de tillfällen då jag var tvungen att åka ifrån henne på detta nya boende, då hon med gråt i ögonen undrade och absolut inte förstod varför hon skulle stanna där, och inte få följa med mig hem. Dessa minne kommer alltid att hemsöka mig.

Att försöka förklara detta för en person med Alzheimers eller demens är något så fruktansvärt. Det går inte att beskriva, och inget jag önskar någon.

Och nu är jag där igen. Den här gången med min biologiska far. Här pratar vi om någon som verkligen varit frånvarande, men ändå satt stora spår hos mig. Han har varit som en mytomspunnen person som jag bara fick lov att träffa några gånger per år när jag var liten, men varje gång jag gjorde det så inträffade häftiga grejer!

Men vi pratar om person som aldrig har tagit mig på en träning, eller varit med på stora händelser. Han har aldrig presenterat sig. Jo det har han gjort så klart. Men han har alltid presenterat sig som Förnamn. Aldrig sagt, hej det pappa. Till skillnad från den person som faktiskt är min pappa.

Han har heller inte hjälpt till när skiten har hittat fläkten. Men han alltid på något konstigt sätt alltid funnits där i periferin och mina tankar. Som en person jag hade önskat varit på plats. Så ja, han har alltid varit med mig, inte som pappa, men som... ja mytomspunnen. 

Jag har känslan av att han aldrig ville vara en småbarnsfar, men att han tyckte det var roligt med en son som var tillräckligt gammal för att hänga med på äventyr, eller varför inte gå ut på krogen!

Vi hade en period då han bodde i Södertälje och jag hade fått körkort, då vi umgicks en hel del. Men det var som vanligt en kort period. Innan dess hade han bott några år i Nyköping där jag fick vara och hänga med honom, hans nya fru (min kära bonusmamma som fortfarande tar hand om mig! Och en bror!) i en vecka, och efter det i Tromsö av alla ställen.

Jag fick chansen att hälsa på i Tromsö när jag var 15. Stannade där i två veckor och tog flyget hem till Torshälla igen. Sen tog det nästan fyra år innan vi sågs igen. 

Efter Södertälje så började han flacka, och vi hade sporadisk kontakt när han kom tillbaka till Harstad i Norge (där han kommer ifrån). Tyvärr var han inte där i så många år, utan han försvann ut i världen, och har de sista 25-30 åren bott i Spanien.

Vi hade någon vecka tillsammans i Nordnorge under några år, och de tyckte jag var fantastiska. Framför allt så fick jag möjlighet att umgås med min faster och farbror och mina kusiner där uppe, och känna på midnattssol och midvintermörker och lite grann sniffa på mitt släktskap. Sedan som sagt, så försvann han igen under många år, och återkom bara sporadiskt, bland annat genom att bo hos mig någon vecka under sommaren. 

Nu är han tillbaka till Sverige, och Eskilstuna. I Spanien så hade han ett bra liv, med flickvännen Eva. Tyvärr fick Eva cancer och vandrade över regnbågsbron, och strax efter det blev även pappa diagnostiserad med prostatacancer. 

Allt eftersom undersökningar och behandlingar fortgick så kom det ju också fram att pappa hade en begynnande demens.

Jag fick signaler från Spanien att det började gå utför med gubben. Det här är runt 1½ år sedan, och då så ställde jag honom i bostadskö, och jag har gått många visningar av lägenheter, och efter mycket om och men så fick vi en lägenhet i Skogshöjden. 

Och det är nu vi kommer in på den andra delen av föräldraskap igen. Härom dagen fick jag åka till sjukhuset för en dejt med en biståndshandläggare, där vi gick igenom alternativ för gubben. Han hade ramlat i trapphuset och slagit sig illa, och fått åka ambulans till sjukhuset. Efter den här smällen så har hans tillstånd försämrats radikalt, och han är nu en spillra av den spillra av den man som jag hämtade på Arlanda för fem veckor sedan.

Det var i sig inga problem att prata med handläggaren, utan det som var/är jobbigt är ju att sitta där och försöka förklara för en människa att "du kan inte längre ta hand om dig", och ofta över huvudet på personen det gäller. Alltså hur gör man det på ett värdigt sätt?

Som sagt tidigare, jag har gjort detta förut, men det är ju faktiskt ingen fördel, tvärtom. Jag vet ju redan vilka reaktioner jag kommer få från personen som tyvärr blir mer och mer omyndigförklarad.

Nu gick det "bra", då han hade en riktigt dålig dag och det tog biståndshandläggaren ungefär 2 minuter att besluta att farsan inte kunde åka hem, utan fick beviljat tre veckor på korttidsboende, där vi ska utvärdera hur det går och hur vi går vidare.

Det är inte enkelt att få gamla föräldrar, och i mitt fall så gör jag detta efter att jag blivit "bortadopterad", så jag har ju ingen laglig skyldighet att göra detta. Men blod är tjockare än vatten, och jag kan inte låta bli att tycka om min far, fast jag har mycket aggressioner mot honom. Även om inte alla förstår eller kan förstå det. Å andra sidan vet jag inte själv alla gånger varför jag lägger ner all tid på detta. Det är komplicerat.

Å tredje pilsnern så har jag gått igenom en massa foton som han har tagit med sig till Sverige, och jag förstår ju av att titta på dem, att han har ju alltid varit stolt av mig och min bror, och jag vet att jag har gjort många roliga saker med honom.

Jag skulle vilja ha tillbaka den gamla versionen av min far. 

Men så är det. Jag har ingen skyldighet, vare sig lagligt eller efter hur mina föräldrar har varit föräldrar mot mig. Men jag kan inte skaka av mig plikten. Och jag kommer vara glad att både mor och far varit en del av mitt liv, men samtidigt så känns de som personer i periferin. De är mera skuggor...